OM RENÄSSANSENS MUSIKINSTRUMENT

(med hänvisningar till klangliga exempel på CD samt bilder ur Michael Praetorius Syntagma Musicum från 1619)

av Sven Berger


På 1400-talet fick medeltidens heterogena klangideal (spaltklang) gradvis vika för en mer homogen klang. Instrumentmakarna började att av snart sagt varje instrument utveckla en hel homogen familj med medlemmar i olika storlekar för höga, mellan- och låga stämmor. På våra två CD-skivor "Monsieur Arbeau's School of Dancing" Vol. I och II hörs ett representativt urval av 1500-talets många instrument och instrumentkombinationer.



Bland blåsinstrumenten hör skalmejor och pomrar till de starkaste. Av dessa instrument med dubbelt rörblad använder vi fem storlekar, på Vol. I (t.ex. #1) sopranskalmeja och altpommer (föregångare till oboe och engelskt horn), på Vol. II (t.ex. #11, #22) även sopranino, tenor och bas.


Dubbelt rörblad är "tongivande" även hos dulcianerna. Alt. tenor och bas spelar ihop på båda skivorna (t.ex. II:#8). Basdulcianen, "förfader" till vår tids fagott, har också andra funktioner, och kallades på tyska för Choristfagott redan på 1500-talet. I en djup kvartett på Vol. II (#23) ingår även den ännu större s.k. kvartfagotten (stämd en kvart lägre än den vanliga basen).


Basunen (trombonen) antog sin moderna form och konstruktion redan före 1450 och tillverkades snart i familj med de viktigaste storlekarna alt, tenor och bas (t.ex. II:#31). Basunerna blandar sig väl med skalmejor, pomrar och dulcianer (I:#1, II:#28). Med sinka i överstämman till basunfamiljen erhålles en flitigt använd homogen ensembleklang (t.ex. II#25). Sinkan spelas nämligen med grytmunstycke som trumpet och basun men består f.ö. av ett koniskt tonrör av trä med sju grepphål. Sålunda utgör den en "klanglig brygga" mellan trä- och bleckblåsinstrument.

Både hov- och stadsmusiker räknade de hittills nämnda instrumenten till musica alta, den "högljudda musiken", att spela ute i det fria eller i stora salar. (Hit hörde visserligen också trumpeten, men denna var socialt bunden till adliga sammanhang i ceremoniell resp. militär användning och av konstruktionsmässiga och akustiska skäl musikaliskt begränsad till att spela fanfarer o.d. inom naturtonsserien.)





Till musica bassa, den intimare musiken för inomhusbruk, hör stränginstrument och flöjter. En liten diatonisk harpa med medeltida traditioner har smärre roller på Vol. II (#4, #20).



Det viktigaste av knäppinstrumenten, lutan, förekommer på båda skivorna, både ensam (I:#17) och i diverse ensembler (t.ex. I:#39, II:#16). Lutan har kort hals, tarmsträngar och ljudlåda med välvd botten. Mandoran, en liten högt stämd luta spelas bara på Vol. II (#30), medan Vol. I uppvisar en s.k. broken consort (heterogen ensemble, #18) med två av lutenisterna alternerande på mer specialiserade instrument: en liten cister (på gammal svenska missvisande kallad "cittra", "halscittra") i högt register och en stor pandora i lågt register. Dessa instrument har metallsträngar och är byggda med flat botten.



Av stråkinstrument hör vi på Vol. I de tre huvudstorlekarna av viola da gamba, diskant, tenor och bas, sexsträngade instrument med tvärband på greppbrädan (t.ex. #36), samt violin och basviola da gamba (#18). På Vol. II finns bl.a. violin, viola (da braccio) och basviola da gamba (#16). När violininstrumenten utvecklades på 1500-talet räknades de till en början som avläggare av den rustika fiddlan, bäst ägnade för dansmusik.



Familjen tvärflöjt med tre eller fyra storlekar representeras här bara av tenoren (4'), omkring 1600 familjens huvudinstrument (t.ex. I:#18, II:#13). (Den motsvarar faktiskt till både storlek och tonläge dagens vanliga tvärflöjt.)


Av de många storlekarna av blockflöjt deltar på inspelningarna däremot sex medlemmar i lägen från sopran till kontrabas, dock med högst tre storlekar åt gången (t.ex. I:#29, I:#23).


Moderna motsvarigheter saknas till renässanstidens krumhorn som hörs på båda skivorna. På grund av sin nasala ton och mycket begränsat tonomfång spelas de helst tillsammans som homogen familj (t.ex. I:#2, I:#24). I kombination med andra instrumenttyper hörs i ett stycke på Vol. I (#6) en cornamusa, enligt Michael Praetorius (1619) "ett rakt och sordinerat krumhorn". Typisk för krumhorn och cornamusa är den s.k. vindkapseln, som döljer det dubbla rörbladet. Rörbladet kan alltså inte påverkas av spelarens läppar, och instrumentet blir liksom en orgelstämma dynamiskt begränsad till en enda tonstyrka.





I ett stycke på Vol. II (#16) möter oss kontrabasformen från familjen rankett, instrument med dubbelt rörblad och av mycket speciell konstruktion. Kontrabasen, till det yttre inte längre än 3,5 dm, har sålunda ett inre med sju parallella kanaler, förbundna med varandra till ett nästan 2,5 m långt cylindriskt tonrör. Denna konstruktion låter instrumentet spela lika djupa toner som den gigantiska kontrafagotten i den moderna orkestern!


Ett ljud, mycket liknande krumhornsfamiljens, produceras av regalen, en liten orgel med tungstämmor. Den används på Vol. II både för solo (#24 )och till att ackompanjera sinka och basuner (#6).


Krumhorn och cornamusa har gemensamma drag även med säckpipan, som ger en rustik karaktär åt dansmusiken. Nästan samma effekt ger faktiskt också ett stränginstrument, nämligen vevliran. Hos säckpipan blåses via säcken samtidigt på olika pipor både melodi och bordun/er (liggande baston/er). På motsvarande sätt aktiveras hos vevliran samtidigt melodi- och bordunsträngar genom friktionen av ett roterande hartsat trähjul som drivs med en vev. Det gälla, övertonsrika, genomträngande och ihållande ljudet från dessa instrument utesluter dem naturligtvis från mer komplex polyfoni. Här förekommer de mest på Vol. I (#3, #15, #21, #27, #31).
Ytterligare en rustik fläkt förmedlas av den traditionella kombinationen enhandsflöjt och trumma (endast på Vol. I:#4). Här måste "enmansorkestern" blåsa och med vänsterhanden fingra en enkel blockflöjt med tre grepphål, medan högerhanden slår trumma.